hej hej. vet att bloggen har varit lite seg och långsam senaste dagarna. men jag har jobbat hela hela helgen och har också imorgon kvar. och det har varit väldigt dåligt med tid över till att skriva. och idag är jag supertrött och ändå tycker jag att jag inte gör särskilt mycket på jobbet. och att jag har ett relativt lugnt jobb om man jämför med många andra. men ändå jag är alldeles slut. idag har jag aldrig riktigt vaknat till sedan jag vaknade imorse och ändå är klockan 23.33.
imorgon är det den 21 augusti. de flesta skolorna och universiteten sätter igång. och jag blev lite vemodig när jag tänkte på det. de utbildningarna jag har tackat nej till för att jag ska åka iväg. har jag verkligen gjort rätt? borde jag ha börjat plugga direkt? tänk om usa inte alls blir min grej? tänk om jag aldrig kommer igång igen? vad kommer att hända då? ja, ni förstår. det har varit en alldeles-för-många-tankar-runt-runt-dag.
och ännu vemodigare blir jag när jag tänker på att jag inte vet när jag kommer att få dansa igen. dansa på riktigt. jag har inte tagit ett steg sedan början på juni. och bara av att tänka på det så får jag kryp i hela kroppen. det känns som att allt jag har kämpat för de senaste tre åren har gått förlorat. jag vet inte längre hur man ska tänka när man ska ta in koreografi. eller ska man tänka? allt det känns så långt bort. och så tänker jag på mina (gamla) klasskamrater som imorgon ska till lunnevad (där jag också egentligen skulle ha varit) och i veckan får dansa dansa dansa. dansa så mycket att de förmodligen i helgen kommer ha sjukt ont. men vara lyckliga ändå. och det är så jobbigt att tänka på att jag nästan börjar gråta.
i alla fall så har jag kommit fram till att västervik inte alls känns bra. jag sitter fortfarande och väntar. väntar på att någon skall tala om för mig att kl. X går din buss mot norrköping. här är nyckeln till din lägenhet. åk iväg och lev ditt liv igen. men det är bara det att norrköping är över för min del. och jag vet inte hur man har ett liv i västervik. eländigt.
nej. vilket hemskt inlägg det blev.
inte ska i behöva läsa om mina bekymmer.
godnatt på er.
och alla ni som börjar imorgon. vart ni än far. hoppas det blir en början på ett toppenår för er!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kan förstå att du tänker så. Men ta en sak i taget så kommer det att ordna sig. Och angående dansen, du har inte glömt hur man gör, du tror att du har, men när du börjar dansa igen kommer allt att komma tillbaks till dig. Om USA inte passar dig kan du alltid åka tillbaks och göra det du vill, men det är bra att du åker, för annars kommer du att undra varje dag hur det skulle vara om du hade åkt. Ta hand om dig och hoppas du mår lite bättre. Puss
angi - tack snälla du för dina uppmuntrande ord. det var inte alls meningen att jag skulle skriva för att folk skulle tycka synd om mig, eller söka medlidande. jag var bara trött efterjobbet. grinig och ville skriva av mig någonstans. men idag är det mycket bättre. jag jobbar bara halvdag och det är nästan så att jobbet till och med är kul :) men tack snälla du!
Skicka en kommentar