söndag 22.26. jag kommer hem och finner lapp med schema på kyllskåpet.
monday 11 - 7
tuesday 11 - 7
wednesday 12- 10
thursday 11 - 7
friday 11 - 7
sunday 4 - 10
och allt jag känner är ångest.
är det då som det är dags att ge upp?
jag känner verkligen att det inte finns något att se fram emot. 11 - 7, ge lunch, leka, leka, bli irriterad, leka, städa, tvätta, leka, leka, vara irriterad, leka, stå ut med middag, försöka stå ut med bad och läggdags utan att slå ihjäl de, kl 7 sluta och vara sjukt irriterad och sur som vanligt.
fast jag vill inte ge upp. det känns som att livet just har kommit igång.
jag vill inte ge upp.
men det känns som att helgen aldrig kommer.
jag vill inte ge upp.
när helgen väl kommer kan jag andas ut. glömma bort var jag är och vad jag gör.
jag vill inte ge upp.
men jag vet att anna åker hem i augusti.
då kanske jag ger upp.
stacy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
you can do it!
(jag hatar barn skulle aldrig klara det. men tänk om att det alltid går fort till helgen.)
Jag var au pair i London i ungefar tva manader, sedan gav jag upp, och det skams jag inte ett dugg for. Den familjen jag hamnade hos var sa fruktansvart elak och otrevlig, och forvantade sig att jag skulle vara lika bra pa stadning/tvatta etc. som deras lettiska staderska.
Jag fick nog en dag nar jag som vanlig kralade under matbordet med en antibakteriell wipe pa golvet, som man skulle gora efter varje maltid.
Nu ar det inte sa langt till Augusti, sa hall ut om det ar okej och familjen ar snall. Sjalv tyckte jag det var for jobbigt att bo hemma hos min arbetsgivare, och att aldrig kunna fly, aven pa sin lediga tid var de ju alltid DAR.
Mycket respekt till dig for att du klarar av det.
Skicka en kommentar