ok. här kommer ett inlägg om det mest aktiva konversationsämnet på min msn just nu.
yes, i am comming home!
this is the situation. jag hoppas på att komma in på journalistik i stockholm eller så blir det att sitta på komvux och se till att komma in nästa år. life is hard. och så är jag så jäkla trött på det här skitjobbet. jag känner det nu. nu när jag vet att jag snart slipper det. jag vill ungefär slå ihjäl mina ungar 99% av tiden jag spenderar med de. jag gör allt jag ska halvdant. tvättar tvätten på halvtid, hoppas över 10 sidor när jag läser sagor. säger att jag inte orkar gunga gungan, försover mig. allting irriterar mig. jag orkar inte mer. tidigare har jag haft mina upp och nedperioder här, men de har gått över. och jag har aldrig åkt hem för att jag kände hur mycket jag skulle sakna NY och alla mina vänner här. och om jag skulle åka hem då, skulle jag direkt efter att ha kommit hem ångra mig och tänka att fan, varför åkte jag hem? fan fan fan. jag skulle kunnat ha stått ut ett tag till, då skulle jag i alla fall ha fått vara i new york just nu. men. jag har nu kommit till den punkten där jag har insett att jag kommer att sakna NY oavsett när jag åker hem. men det här jobbet, it's killing me. och inte ens att få vara i NY gör det längre värt att stanna kvar här. så som ni förstår, så måste det då vara illa. och också så åker alla mina vänner hem nu. efter california är vi 3 personer kvar. och månaden efter det så är vi två. och inte heller hösten bringer något att se fram emot. utan det är mer jobb på helgerna som gäller. och mörka och korta dagar, och kallt på starbucks uteservering. och min trettonde månad, som egentligen har varit min främsta anledning till att stanna kvar, att stå ut, ser mörk ut. eftersom jag är absolut ensam kvar då så jag har ingen att resa med. så när man lägger ihop allt det och lägger till hur trött jag är på det här så ser jag ingen anledning till att inte åka hem. det verkar snarare självmordsbenäget att stanna kvar.
jag känner inte längre någon ångest eller panik för att komma hem. och kanske bli fast i västervik, på komvux, med sorliga själar, och utan några vänner, eftersom alla har lämnat den staden bakom sig. utan jag känner ro. det känns bra. det är dags, det är dags nu att komma hem.
puss stacypacy.
6 kommentarer:
herregud! Det ska ju vara ens livs upplevelse! Ta vara på den! Såå farligt kan du inte vara! Och för den delen kommer ju fler tjejer till familjerna ju som du kan lära känna....aja somliga pallar väl inte och/eller är bortskämda, jag vet faktiskt inte vad det är med vissa!!!!
vivssan; egentligen orkar jag inte lägga energi på sådana som du. men skulle jag se dig in real life så skulle jag smälla till dig jäkligt fett. just so you know. cause you are really pissing me off!
Det låter som att du verkligen är redo att pallra dig hemåt nu. Tror knappast att du kommer ångra dig. Bara man inser att Sverige inte är New York eller något annat grymmare, utan tar det för vad det är, så är det ganska sjysst här. Jag och Agnes var på hennes land i helgen och har spenderat halva dan på stranden vid en faktiskt badduglig valdemarsviken. Vi fick ditt mail också, det låter helt klart intressant. Men hårt jobb. Agnes skulle iaf maila dig, kanske redan är gjort. Hoppas sista tiden i NY inte blir för hård. // Sebbe
Moget! Jag tror att jag fick mitt svar där!!!
nu, tror inte jag att vi ska börja gå in på vem som är mogen eller ej. det är i första hand du som är jäkligt omogoen som kommer hit och ifrågesätter min handlingar och beslut som jag fattar i mitt liv, som inte har något som helst att göra med dig! du känner inte mig, du vet inte vem jag är elle rvad jag gör. och du har absolut ingen rätt att skriva saker som att "vissa inte pallar och eller är bortskämda". Jag skulle snarare säga att det är du som är bortskämd och ouppfostad som ens kan säga något sådant till någon annan!
Ohhhhhhhhhhhhh. BURN! vivssan :D
Skicka en kommentar