i måndags dog jag på radio city music hall.
jag dog om och om och om igen.
jag dog när damien spelade a rootless tree (1), accidental babies (2), cheers darlin', historien bakom låten är också helt klart jäkligt charmig, på sitt jäkligt ironiskt, ocharmiga sätt. och när the blower's daughter äntligen kom, som nästsista låten, då satt jag och grät floder. för att den låten har förstört mitt liv. fast liksom på ett bra sätt, fast ändå inte. ja, ni vet. men iblandså kommer man inte ifrån. och det liksom alltid finns där. långt bort, men ändå så nära. men mest dog jag när mr. rice inför 6000 i publik kopplade ur sin mikrofon och sjöng cannonball, unplugged, rakt ut i luften på radio city music hall. och inte en enda människa vågade så mycket som att andas. det var fucking breath taking.
så nu spenderar jag dagarna med att surfa runt på youtube, besatt i väntan på att bättre klipp från spelningen ska komma upp, eftersom min egen kamera var alldeles för crappy för att filma med, och för att inte tala om att batteriet valde att lägga av mitt i accidental babies. då dog jag också, en aning.
det ryktas om att redan i september så återvänder mr. damien rice till new york. och jag ber en stilla bön, på mitt oreligiösa sätt, för att det ska vara sant. så att jag ännu en gång kan få dö, så breath taking, så dramatiskt, så longlasting, om och om igen.
puss stacy.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar